Den femte graviditeten

Så efter fyra månatliga cykler med hjälp av min akupunktör kinesiska läkare känner jag mig gravid. Jag blev lite orolig eftersom hon hade sagt att vi skulle prova det i 6 månader. 

Efter hennes instruktioner gick jag till henne så fort jag fick min BFP (Big Fat Positive). Hon tog min puls, tittade på min tunga, mina ögon och sa att det var en pojke (med facit i hand tror jag att hon sa att det var en pojke för alla för i Kina var det mer önskvärt att ha en pojke än en tjej på grund av singelbarnspolitiken och andra kulturella övertygelser). Hur som helst, hon gav mig också en medicin i form av en keramikplatta som jag skulle göra en sorts sirap/te och dricka i 10 nätter. 

OMG! Jag mådde bra med allt fram till nu men det här med sirap/te var utan tvekan det äckligaste jag någonsin har fått i mig. Och kväll efter kväll. Det var bra att jag inte hade illamående på morgonen för jag skulle säkert ha varit sjuk (jag var nästan ute efter bara lukten av saken). Om det inte var för att min man insisterade på det (tänk på att inte dricka själv) så hade jag gett upp. Jag vet inte vad det var till för men jag följde behandlingen.

Och vi väntade i veckor. Jag bokade min barnmorsketid på en klinik som hade ultraljud så vi kunde ha fler regelbundna kontroller. Vid 10w + 5 dagar hade vi vårt första möte och en skanning. Läkaren var supersnäll och sa att allt var bra, bebisen var frisk, hjärtslagen gick och det var lika bra som milstolpen på 12 veckor. Han förklarade att de 12 veckorna vanligtvis är den tid som kroppen behöver, om barnet inte skulle överleva de senaste 8-9 veckorna (vilket vanligtvis är det senaste som ett missfall inträffar) för att kroppen ska driva ut det. Att se barnet på en skanning på 10w+5 var en bekräftelse på att barnet hade passerat denna milstolpe. Jag tror att vi från det ögonblicket var övertygade om att det äntligen skulle hända. 

Vid 15 veckor hade jag en arbetskonferens som jag hjälpte till att organisera på mitt gamla jobb och jag hade bestämt mig för att göra det till mitt "officiella tillkännagivande". Jag bar en enkel svart tight klänning som redan visade min lilla bula (för de som kanske har märkt), men jag hade såklart redan berättat för några nära vänner på jobbet, inklusive min chef och teamet som arbetade på konferensen med mig . Vissa människor märkte och snart visste alla och gratulerade mig. Jag har fortfarande fina minnen från den dagen. 

Min graviditet var ganska lätt. Jag hade inte illamående på morgonen eller andra besvär som gravida kvinnor ofta har som halsbränna, att inte kunna sova, värk och smärta. Jag gick upp typ 17 kilo, men jag brydde mig inte. Jag var så glad. 

 Min regnbågsbebis kom och jag kunde inte vänta!