Den tredje graviditeten

Åren gick och jag var tillsammans med min numera andra man J och vi bestämde oss för att försöka få en bebis ganska tidigt i vårt förhållande eftersom jag inte blev yngre (nåja, han inte heller, men du vet hur skalan tippar mer till damernas sida i den här ekvationen...). Det gick inte så snabbt som jag förväntade mig att bli gravid, men vi lyckades på ungefär 6 månader. Vi var över månen och misstänkte inte på ett ögonblick att något kunde gå fel. Det var ett nytt liv, i ett nytt land, med en ny man. Vad kan gå fel? Tja, allt.

Jag var redan i Sverige, där förlossnings- och förlossningsvården skiljer sig mycket från Brasilien. Till att börja med får man inte riktigt se och följas av en ob-, utan en barnmorska. Det är oftast samma barnmorska under uppföljningarna och sedan en annan barnmorska som föder ditt barn. Oftast för att de inte ens jobbar på samma ställe (den ena är på en kvinnoklinik, den andra på förlossningen). Du har självklart möjlighet att betala privat, vilket vissa gör, och till exempel anlita en doula. På så sätt följer hon dina prenatala framsteg och kommer till förlossningen, var detta än kan vara.

Hur som helst, jag följde protokollet här. Jag tog mina prenatala kosttillskott (folsyra), gick på besöken hos barnmorskan, som inte är så frekventa. I Sverige är ditt första besök runt vecka 8-9, så att du kan göra CUB (Combined Ultrasound and Biochemical) screeningtest och förutsäga risken för att barnet får downs syndrom eller andra kromosomavvikelser. CUB-testet består av en kombination av blodprov på mamman som måste göras (åtminstone i Sverige) i vecka 9, och sedan ett ultraljud mellan vecka 11 och 14, men vanligtvis inom vecka 12. Mammans ålder vid födseln beaktas också för resultatet. De flesta gör testet för att det är en möjlighet att få göra ett ultraljud av barnet (igen, här i Sverige brukar man bara få en chans vid vecka 20 och om man är i en viss ålder eller riskgrupp kan man erbjudas CUB-screeningen också, vilket gör att det som mest blir 2 ultraljudsundersökningar hela graviditeten). Hur som helst, under ultraljudet mäts det vätskefyllda området på baksidan av barnets nacke. Detta kallas Nuchal Translucency (NT). Då får du en riskfaktor för att ditt barn ska få kromosomavvikelser. Om risken är hög kan du bli erbjuden ett annat test som heter NIPT, men det tar vi upp i ett annat inlägg.

Tillbaka till min tredje graviditet. Jag hade gjort blodprovet och var planerad att gå på mitt CUB-ultraljud den 29 augusti 2012, en onsdag. Några dagar innan hade jag börjat känna en del kramper, som jag lade ner till normala graviditetskramper. På måndagen var de ganska intensiva på natten men gick bort under dagen. Sedan på tisdagskvällen var de väldigt intensiva och jag började märka en del fläckar. Detta var kvällen innan min scanning nästa morgon. Ärligt talat, att förlora graviditeten hade inte ens kommit i tankarna förrän jag hoppade ur sängen och bara ropade "snälla nej, snälla nej..." och kände en ström av blod komma ut ur mig. J hoppade upp ur sängen direkt och visste vad som pågick, det behövdes inte förklaras.

Jag gick till badrummet för att duscha, och blodet fortsatte bara att rinna ut, i vågor. Jag lyckades fånga fostret och tittade på det. Det såg ut som mitt lillfinger med två små svarta ögon. Jag fick J att hitta en container för att ta den till sjukhuset med oss, ifall den hade några ledtrådar till varför detta hade hänt. Vi bestämde oss för att ringa efter ambulans eftersom det inte fanns något sätt att jag skulle kunna ta mig till vilket sjukhus som helst utan att blöda enorma mängder blod. Ambulansen kom och jag kom till sjukhuset förstörd. Jag pratade med läkaren som skulle undersöka mig i tårar och berättade för henne att det var mitt tredje missfall och att hon var så söt och försökte hålla det positivt och sa saker som "vi vet inte om det är ett missfall än", men jag visste. Ingen gravid förlorar den mängden blod utan att förlora graviditeten. Det är bara inte möjligt. Hennes prov bekräftade det. Det var så sorgligt. Jag grät oavbrutet men kände fortfarande smärta och blödde.   

Det här var mitt i natten och jag stannade på sjukhuset för att kontrollera att kroppen eliminerade allt. Jag fortsatte att blöda mycket och eftersom de inte "mätte" på något sätt (inte ens säker på att det finns ett sätt att göra det), började jag må mycket vecka. Vid ett tillfälle gick jag på toaletten och jag minns att jag kände att jag skulle svimma, men jag hade inte tillräckligt med kraft att be om hjälp. De hittade mig på golvet i en blodpöl och satte mig i en rullstol. Jag lades in för natten, fick dropp och mådde det svagaste och sämre jag någonsin känt, fysiskt. Känslomässigt var jag förstörd. Jag var så sjuk att jag inte kunde koncentrera mig eller riktigt förstå vad läkarna sa. Jag menar, jag kunde förstå orden (det var på engelska) men jag kunde inte förstå vad det betydde. Min hjärna fungerade helt enkelt inte normalt, och det skulle ta några dagar innan den gjorde det.

Mitt i allt det där så låg J på sidan på sängen jag låg (vilket man i Sverige inte riktigt får göra) och friade. Det var så sött. Han sa att han planerade att göra det efter skanningen, men eftersom allt detta hade hänt var han tvungen att ändra sin plan. Jag sa ja, även om jag inte var i bästa skick.

Att stanna över natten innebar att J var tvungen att gå. Återigen, i Sverige finns det inga privata rum eller rum för nära och kära om man inte är på intensivvård, vilket jag inte var. Det var ännu värre, efter allt vi hade varit med om den dagen, att skiljas åt, även om jag verkligen behövde vila. Han gick hem för att hämta några saker åt mig och jag kan bara föreställa mig hur han tillbringade natten, med tanke på att han är bekymmersmästaren i varje given situation.

Vi klarade oss ändå. Tog ledigt de närmaste dagarna, vilade och jag försökte återhämta mig fysiskt. Känslomässigt försökte jag rättfärdiga att vara tillbaka till "en gång är otur" och försökte gå vidare så bra jag kunde.