Den fjärde graviditeten

Den fjärde graviditeten

Eftersom det var mitt tredje missfall rekommenderade de utredning. De hittade inget på fostret men uppskattade det till runt 9 veckor. Det pågick en studie på sjukhuset där jag behandlades om missfall och jag hoppades få komma med i rättegången. Jag gjorde det, men de kunde inte hitta något fel på mig eller på J. Jag visste redan att jag hade en cysta på min vänstra äggstock, och även om detta skulle kunna göra det svårare att bli gravid, borde det inte påverka att behålla graviditeten. De remitterade mig i alla fall till en specialist för borttagning. 

De sa åt oss att vänta lite på att min kropp skulle återhämta sig innan vi försökte bli gravid igen men vi hade lite bråttom. Jag var redan 36 år gammal. Vi väntade några månader och i slutet av året var vi gravida igen. Vi är glada men försiktiga och jag bad om ytterligare ultraljud för att följa upp framstegen och säkerställa att allt gick som det skulle. 

Vi gjorde ett ultraljud vecka 6, allt var bra, hjärtslag och allt. Vi var glada. Kanske var allt bakom oss. 

Nästa ultraljud var vecka 8 och det var jag inte orolig för. Med tanke på att den senaste graviditeten hade gått upp till ungefär vecka 9 var skanningen vecka 10 den jag var orolig för. Våra sinnen fungerar på mystiska sätt. Mina graviditeter med mitt ex gick inte över 6 veckor och så på något sätt kände jag att när J hade passerat 6-veckorsgränsen, vilket är fram tills de flesta missfall inträffar, trodde jag att risken den här gången borde vara högre ungefär samma vecka igen: vecka 9. 

Så vi gick till vårt möte för vecka 8 helt omedvetna om eventuella problem och ganska självsäkra. Vi berättar såklart vår historia för sköterskan som ska göra scanningen, jag sätter mig på stolen och hon börjar. Vi fnissar och är glada tills hon kastar bomben: "Jag är väldigt ledsen men jag kan inte se ett hjärtslag". Världen stannade. Och sedan kollapsade. Hon sa att hon skulle ringa en kollega för att dubbelkolla och vi var säkra på att det måste ha varit ett misstag. Detta kunde inte hända. Hennes kollega bekräftade samma diagnos. Vi var mer än förstörda. Vi var chockade och vilsna och livrädda för vad som komma skulle.

Det var svårt att hitta en taxi och jag minns inte ens hur vi kom hem. Och sedan började den värsta fasen i mitt liv. Jag hade gått igenom en skilsmässa. Jag hade förlorat nära och kära. Men ingenting kan jämföras med det låga jag kände mig under den här livets utmanande tid. Jag började fundera på om jag någonsin skulle få barn överhuvudtaget. Jag kunde inte få kramar från människor utan att falla samman. Jag började undra hur livet skulle se ut om jag inte kunde få barn alls. Hur skulle vårt liv vara? Hur skulle jag annars kunna se mitt liv? Kunde jag hitta glädje i det på något sätt?