Den första graviditeten – En resa av hopp och hjärtesorg

Min första graviditet var med mitt ex, A. Vi hade varit gifta i några år, bott i olika länder, rest och till slut bestämde vi oss för att det var dags att bilda familj. Jag slutade ta p-piller och inom två eller tre månader var jag gravid. Det hände så snabbt att jag knappt hann bearbeta det – men i efterhand hade jag redan märkt tecknen innan jag ens tog ett test.

De första tecknen

Den första ledtråden var min förstärkt luktsinne. Jag brukade fixa mina naglar varje vecka, och plötsligt kände jag lukten av handkrämen från andra sidan rummet. Det var så intensivt att jag till och med frågade om de hade bytt märke. Graviditet har aldrig ens slagit mig in i huvudet.

Sedan fanns det en slumpmässigt argument med A — något så ovanligt för oss att det överraskade mig. Jag kunde inte förstå varför jag kände mig så irriterad. Jag nämnde det till och med för min terapeut under vår veckovisa session, och det var då hon frågade, "Kan du vara gravid?"

I samma ögonblick som hon sa det klickade något. Det var inte bara lukten eller humörsvängningarna – något inom mig bara visste. Jag var säker, även innan jag tog ett test.

A var borta då, och jag ville vänta så att vi kunde ta provet tillsammans. Jag köpte den och höll i den i ett par dagar tills han kom tillbaka. Jag visste redan att det skulle vara positivt. Och det var det. Så enkelt, så snabbt, så tydligt.

Föga anade jag att min resa till att hålla en bebis i famnen bara hade börjat – och det skulle ta mycket längre tid än nio månader att komma dit.

Första utnämningen

Jag hade redan gjort allt mitt prenatala tester, valde läkare och bokade min första tid. Allt kändes som att det föll på plats. Min läkare var lugn, gjorde det första ultraljudet och sa åt mig att återvända om två veckor. Jag var gravid i sex veckor vid den tiden, och ingenting i hans röst eller uppförande tydde på att något var fel.

Jag var i min egen lilla bubbla - så lyckligt omedveten om att graviditetsförlust ens var en möjlighet. I mina tankar, när du väl var gravid fick du ett barn. Det var det.

Två veckor senare kom A och jag tillbaka för uppföljningsskanningen. Läkaren gjorde ett nytt ultraljud och pausade sedan. Det var inget hjärtslag.

Han förklarade att vi i det här skedet borde ha kunnat se en. Det var därför han hade bett mig att komma tillbaka – ibland kan dejter vara lite avstängda, men i det här fallet var det tydligt. Han berättade att jag hade upplevt en missat missfall– en term jag aldrig hört förut. Det innebar att embryot hade slutat utvecklas, men min kropp hade ännu inte känt igen förlusten.

Jag var förstörd.

Inför förlust

Läkaren gav mig två alternativ:

1. Vänta tills min kropp får missfall naturligt.
2. Genomgå en D&C (Dilation & Curettage), en medicinsk procedur för att ta bort graviditeten.

Först bestämde jag mig för att vänta. Kanske var en del av mig inte redo att acceptera det ännu. Men efter en veckas vikt av att veta att jag var gravid – men inte riktigt – orkade jag inte längre. Jag bokade proceduren.

Det värsta var inte själva proceduren. Det var det vaknar upp på förlossningsavdelningen utan barn, omgiven av nyblivna mammor som håller sina. Jag såg dem inte, men jag visste de var där.

Går framåt

Jag sa till mig själv att det bara var otur– Det händer missfall hela tiden, eller hur? Det är normalt. Det är okej. Det kommer att gå över.

Det var åtminstone vad jag försökte tro.

Men ingenting förbereder dig för att förlora en graviditet. Ingen berättar för dig hur svårt det är att gå från spänning till tomhet på bara några veckor. Ingen berättar för dig om den kvardröjande sorgen, tvivelna eller rädslan för att det skulle kunna hända igen.

Detta var bara början på min historia. Men om det är en sak jag har lärt mig så är det att även i de mörkaste stormarna så skiner solen så småningom igen.